Reportage
Här hittar du våra reportage, om de stora och krångliga frågorna.
Här hittar du våra reportage, om de stora och krångliga frågorna.
Världsläget är förändrat. Tonen är skärpt och sträng. Diskursen är sedan 2021 centrerad kring att på alla nivåer rusta landet för krig. Otäcka bilder rullar i media och man låter oss förstå att det som händer i Ukraina, att förödelsen i Gaza och det långvariga kriget i Syrien påverkar också Sverige, även om inte ännu vet i vilken utsträckning. Vi gläntar på dörren till Nato och ÖB höjer pekfingret. Oavsett vad vi tror om anledningarna och riskerna, om det bakomliggande politiska spelet och om sannolikheter och troligheter så blåser vindarna just nu mot en ivrig upprustning.
Det pågår ett arbete för fred, med ickevåldshandlingar som grund, såväl internationellt som lokalt i Sverige. Ett arbete som drivs av aktörer som ser försoningsarbetet som ett av kyrkans viktigaste huvuduppdrag. I januari bjöd Sveriges kristna råd in till rådsmöte med ekumeniska samtal om fred. I de heliga martyrernas syrianska katolska kyrka i Akalla samlas därför kristna från ett flertal olika samfund för att föra samtal om fred och kristen tro. Där finns vår ärkebiskop, Martin Modeus, där finns Kerstin Bergeå från Svenska freds- och skiljedomsföreningen. Där finns också Katerina Pekridou från CEC, Conference of European Churches.
Att fira jul i krig, går det? Får drömmar, önskelistor och krav på rätt tillbehör på bordet plats i en tid när oron för att bomber ska falla över hemmet hänger över allt? Vi fick delta i ett telefonsamtal mellan två systrar som på grund av ett krig befinner sig i två olika världsdelar och fick en inblick i oron, i en oviss väntan på fred och i tacksamheten som, trots allt, verkar växa sig allt starkare för varje förlust.
Någon avlider, i hemmet eller på sjukhuset, och inom 30 dagar ska kroppen vara begravd eller kremerad — så säger begravningslagen.
Men vad händer däremellan? I vems händer vilar ansvaret för en avliden människa i en kista och hur varsamma är dessa händer med en kropp vars liv har lämnat den?
Vi följer en kista på sin väg från det att den förses med en avliden kropp till dess att den, kremerad eller inte, får sin plats på kyrkogården.
Som liten ville jag gärna bli kändis. Och det är ju roligt att få uppmärksamheten. Men det känns inte alls som jag trodde när jag var ung. Inte så stort. Kent Wisti börjar växa upp.
Jultiden är för många en tid för sammanhållning, glädje och hopp. Men inte för alla.
– För de som lever med suicidalitet kan högtider som jul och nyår vara de svåraste perioderna, säger Pia Wikström som är diakon i Tunafors församling.
Här finns ”Stödfika för livskämpar”; en öppen grupp för dem som umgås med tankar om att inte vilja leva, där de existentiella och emotionella samtalen kan skapa ett hopp i tillvaron.
I 70 år var Värhulta kapell en viktig samlingsplats för de som bodde i området. Under senare delen av 2010-talet minskade behovet av en kyrklig samlingslokal i bygden och i januari 2023 överlät Västra Rekarne församling kapellet till dess nya ägare. Minnet av kapellets viktiga och samlande roll under 70 år finns dock kvar, nu kan du ta del av minnet i boken om Värhulta kapell.
Nu säljs återbrukade gravstenar på Svenska kyrkan i Eskilstunas hemsida; ett sätt att spara på miljön, bevara ett kulturarv och undvika att fin sten går till spillo i onödan.
För SaraClaes Schmidt skulle det ta 50 år innan han vågade trotsa sina och andras fördomar och ge sig ut på stan i kvinnokläder – bara för att inse att ingen annan verkade reagera. Vi trasslar alla in oss i fördomar, hur mycket vi än försöker att undvika dem.
Han är omvärldsbevakare, kulturantropolog och författare. Han har bänt sig in i den kristna religiositeten och är en något motvillig nostalgiker. Vi fick ett samtal med Mikael Kurkiala om kyrkan som motståndsrörelse, om att sätta ordet Gud i karantän och om hur han fann sin väg in i kristendomen via en ritual hos lakotafolket i USA.
Camilla Östergren har varit präst i 28 år. Genom dessa år har hon mött många människor i det som kan vara deras mest smärtsamma stund – i sorgen efter en nära anhörig som gått bort. Hon ser att det finns behov att få uttrycka det ouppklarade.
Alldeles invid Eskilstunaån, i ett mintgrönt hus av trä, finns det rum för de mest utsatta - en sängplats under tak för natten, en tallrik gröt eller ett nära samtal. Insläpp för sovplats sker vid sjutiden på kvällen och platserna är få, så det gäller att vara i god tid. Redan vid tretiden börjar köerna bildas. Särkilt när temperaturen kryper nedåt. Ett besök på platsen visar hur Svenska kyrkans medlemmars pengar skänker värme i en tid då samhället hårdnar.
Han är biskop i Strängnäs stift och överhovpredikant i hovförsamlingen. Johan Dalman utmanas i att få tiden att räcka till men prioriterar närvaro i alla sina möten. I december föreläser han i Tema Tunafors om ”julens paket”. Vi har träffat biskopen för att tala om tro, bönen som tandborstning och att tona ner sig själv med en stav och en mitra.
I föreläsningar och sommarprat uppmuntrar han till vila och tystnad och menar att där någonstans finns mötet med både oss själva och Gud. Och han värjer sig inte för att låna ritualer från judendomen för att hitta det sätt att vila som passar honom bäst.
I ett samtal med Tomas Sjödin, pastor i pingstkyrkan, författare och föreläsare börjar jag förstå att vilan är vårt ansvar och minns en väldigt viktig röd soffa.