Ni lever.
Idag också.
”Saknad och tacksamhet är de starkaste julkänslorna”
”Saknad och tacksamhet är de starkaste julkänslorna”
Att fira jul i krig, går det? Får drömmar, önskelistor och krav på rätt tillbehör på bordet plats i en tid när oron för att bomber ska falla över hemmet hänger över allt? Vi fick delta i ett telefonsamtal mellan två systrar som på grund av ett krig befinner sig i två olika världsdelar och fick en inblick i oron, i en oviss väntan på fred och i tacksamheten som, trots allt, verkar växa sig allt starkare för varje förlust.
Adventstid. Vi räknar ner inför julen. Kanske innebär advent en väntan på ledighet, att få njuta av alla förberedelser som gjorts. Ett hopp om att få träffa en nära släkting som bor långt bort. Och en del stress över att alla ska ha det bra, att julstjärnan är hel, att hyacinten ska vara utslagen och dofta som mest i rätt tid. Det kristna samfundet firar en fredsfurstes födelse för ungefär 2023 år sedan. Det är honom vi väntar och hoppas på. Men samtidigt som en fredsfurste ska firas innebär livet för andra en väntan på att ett krig ska ta slut, att flyglarmen ska tystna, kanske ett hopp om besked om uppehållstillstånd i ett nytt land, och stressen det innebär att vänta på livstecken från en anhörig som är kvar där bomberna faller.
I Klosters församlingshem jobbar Katia Rwail som bott i Eskilstuna sedan 2011 då hon flyttade från Syrien till Sverige tillsammans med sin man. Vid det laget hade kriget inte börjat än. Men det skulle inte dröja länge innan den arabiska våren skulle ta en brutal vändning i Syrien och ett inbördeskrig skulle tvinga miljontals människor från sitt hemland; ett lands halva befolkning. I mars i år rapporterade FN:s flyktingorgan, UNHCR, att mer än 14 miljoner människor flytt sina hem i Syrien. När Katia flyttade var oroligheterna redan ett faktum, men hon anade inte att det fortfarande skulle pågå ett krig tolv år senare som skulle bidra till en av tidernas största flyktingkatastrofer. Hon anade inte att hennes familj skulle splittras över tre världsdelar. Vi möter Katia i församlingshemmet och följer med henne till ett avskiljt rum i källaren. Därifrån ska hon ringa sin syster som befinner sig i Libanon med sin dotter sedan januari 2023. Hur hon har lyckats ta sig dit från Syrien vet inte Katia om hon kan berätta, eftersom det kan göra det svårare för andra som behöver fly att få samma hjälp.
Även om situationen mellan Israel och Palestina nu även påverkar Libanon, har det varit lugnare att ha sin syster och hennes dotter där än det var när de befann sig i Syrien. Ett telefonsamtal från den tiden har etsat sig fast i minnet. Vid slutet av november 2012 hade kriget pågått i mer än ett år. Klara förberedde sin andra jul i krig och pratade med Katia i ett videosamtal från sitt sovrum på hemmets övre våning.
– Men så blev hon tvungen att avbryta samtalet med mig, säger Katia.
– Hennes svärmor behövde hjälp med förberedelserna med julmaten och vi lade på så att hon kunde gå ner till henne på nedervåningen. Fem minuter senare rasade delar av taket på huset ner. Något hade slagit ner, just där hon precis suttit. Hade vi fortsatt samtalet hade jag sett taket rasa över min syster. Men hon klarade sig, säger Katia.
Klara och hennes familj bestämde sig där och då för att packa det mest nödvändiga och fly från sitt område i Damaskus. Utan kläder, pengar eller mat gav de sig av. Först till ett annat område i huvudstaden, där de fick tillgång till en liten lägenhet utan möbler. Det blev den första julen borta från alla nära. Med tiden drev kriget dem längre och längre bort, och efter några år i ett hus på landsbygden insåg Klara att det inte gick att stanna innanför landets gränser. Vid det laget hade hennes svärfar dött, och hennes båda söner hade lämnat landet för Ryssland. Hon och dottern blev tvungna att göra en riskfylld resa själva. Hennes man skulle bli kvar i Syrien.
– Svärmor var för gammal för att lämna och behövde hans hjälp för att klara sig. Men jag insåg att jag var tvungen att fly över gränsen till Libanon för att skydda mitt barn, berättar Klara.
På vilket sätt Klara och dottern tog sig till Libanon får vi alltså inte veta. Klara säger bara att hon under hela den svåra resan intalade sig att hon måste vara stark:
– Jag tänkte att just nu förstår vi det inte själva, men Gud vet vart vi ska. Det var inte lätt att lämna allt. Men jag bestämde mig för att vi måste vända blad och börja ett nytt liv, utan att ha en aning om vad som väntade.
Dottern, som nu är 17 år, har inga minnen av jularna i Syrien före kriget, inga traditioner i kroppen. Inga speciella minnen väcks av dofter av julmat. Hon blev generationen där traditionen skulle suddas ut, åtminstone för en tid. För henne, säger Klara, betyder inte julen någonting. Hon kan inte komma ihåg traditionerna bland Syriens kristna, där hela släkten samlas i kyrkan; för att be, för att önska släktingar, vänner och alla bekanta en god jul innan man ses hos varandra för att äta tillsammans. Katia berättar:
– Släkt och familj är oerhört viktiga i Syrien, och julen är en högtid då vi alla samlas. Först den 24:e då vi äter middag tillsammans. Och sen, efter kyrkan på juldagen. Då går vi mellan alla släktingar och hälsar på varandra. Vi som är yngst besöker de äldre i turordning. De äldsta prioriteras och får besök allra först. På annandagen gör vi tvärtom. Då är det vi som är yngst som tar emot besök från de äldre. Julen är en social högtid med mycket god mat som förbereds i en hel månad i förväg. Även det gör vi tillsammans. Vi hjälper varandra, säger hon.
När kriget kom, berättar Klara genom luren, försvann det ena inslaget efter det andra från jultraditionerna. Först blev besöket i kyrkan omöjligt att genomföra.
– Ingen vågade gå dit. Rebellerna hotade med att gå till attack mot oss om vi samlades, säger hon.
– Men vi kunde fortfarande fasta före jul. Och vi kunde samlas hemma och be vid den tid som vi visste att prästen i kyrkan började be den 25:e, för att på något sätt hålla fast vid traditionen.
Följande jul försvann elen. Och året efter det valde familjen att inte ta fram granen, som ändå inte skulle kunna lysa. Julmaten uteblev så småningom också, då det inte fanns tillgång till råvaror eller pengar att handla med.
Och så till slut det viktigaste av allt; samvaron med familj och släkt. Klaras söner befinner sig på olika håll i världen. En bror och föräldrarna har via Libanon nu bosatt sig i Australien. Det är en geografiskt splittrad familj.
Klara och hennes dotter har skickat en ansökan om uppehållstillstånd i Australien. De har fått ett ärendenummer och nu återstår väntan på besked och ett hopp om att få lämna Libanon innan situationen blir ohållbar även där. Under tiden försöker de hålla samman familjen genom videosamtal i telefonen. Klara och Katia pratar nästan dagligen. Varje dag en kontakt och ett konstaterande; ”Ni lever. Idag också”.
Alla lever. Det bor en tacksamhet i det. Det är lätt att förstå, men svårt att egentligen sätta sig in i.
Någonstans läste jag att känna tacksamhet är en av de förmågor som gör att vi kan uppleva lycka och något som kan övas upp.Terapeuter ordinerar oss att skriva tacksamhetsdagbok, och uppmärksamma minst tre saker varje dag som vi är tacksamma för. Och jag tänker på det när jag pratar med Katia och Klara. Hur de i nästan varje mening uttrycker den där tacksamheten. Om den, som terapeuterna säger, är en muskel som behöver övas upp, så har de fått mycket träning. Ju mer som ryckts ifrån dem, desto klarare ser de allt som går att vara tacksamma över. Att familj och släktingar är i livet är förstås det största. Men Katia nämner så många saker; att hon har ett jobb, tak över huvudet, att hon har en lampa i huset och att den går att tända. Att hon kan äta en middag tillsammans med sina barn. Bilder på sina middagar tar hon inte så ofta, inte ens de mest instagram-vänliga. Hon är rädd att det ska bli för tufft att se för dem som inget har.
– Klara säger att hon vill se. Att hon blir glad att vi har det bra. Men det känns ändå svårt.
Hur blir julen i år?
– Jag vet inte, svarar Klara.
– Förra julen tillbringade jag och min dotter här i lägenheten i Libanon. Det är bättre än i Syrien. Vi kunde gå till kyrkan och behövde inte oroa oss för att bli attackerade. Vi kan gå ut och ta en kaffe. Men det blir nog mest väntan i vår lägenhet. Väntan på beskedet om Australien. Det kan ta dagar. Det kan ta månader. Med lite tur kan vi fira nästa jul tillsammans med familjen.
Katia vet att julen kommer att kännas tung. Det tär att leva isär som familj. Även om Katia lever i ett land i fred är tankarna på kriget och på dem som fortfarande befinner sig i det påträngande. Det är en prövande oro som påverkar alla.
– Barnen känner min oro och tar mycket ansvar för mina känslor och undviker att prata om sådant som de tror ska bli jobbigt för mig. Det blir tufft för dem.
Julen firar de på olika håll. Barnen firar hos sin pappa. Det är inte så Katia drömmer om fira jul; långt ifrån alla familjemedlemmar, långt ifrån hennes jular i Syrien före kriget. Det gör ont. Men kyrkan finns i alla fall med i julfirandet. Hon kommer att tillbringa julen tillsammans med sina arbetskamrater på Klosters församlingshem.
Nyinköpta julkläder uteblir, dyr julmat uteblir också. Att samla en stor familj går inte. Ändå är det tacksamhet hon uttrycker.
Systern fyller i från andra änden av samtalet. Även hon säger att tacksamhet är den starkaste känslan. Och så den att det finns ett hopp. Trots att kriget pågår, trots att familjen befinner sig på olika platser i världen och att sönerna åter befinner sig i ett land som är i krig, trots att de senaste 15 årens jular snarare innehållit saknad än fina minnen så är det hoppet de fokuserar på. För om det finns en framtid i Australien finns hopp om att kunna samlas som familj och fira jul igen.
– Det är dyrt och tidskrävande att åka till Australien, säger Katia.
– Men Australien är inte omöjligt. Alltså finns det hopp. Det kan gå. Vi tror på att Gud bär oss.
