Sakrament, vad är det?
Gudstjänster i Svenska kyrkan kan vara svåra att förstå sig på, det är inte lätt att hänga med hela tiden. Ofta har du en agenda som hjälp under gudstjänsten, men även den kan vara klurig. Här presenterar vi gudstjänstens delar och förklarar vad de har för funktion och hur de lotsar oss genom gudstjänsten.
Tiden har inte alltid funnits, det är något vi människor har hittat på. För att mäta tiden har vi skapat olika verktyg: solur, timglas, mekaniska och digitala ur. Kyrkorna var inte sällan platsen för soluren och timglasen, det är i kyrkorna som klockorna hänger för att kalla till stillhet och bön.
Traditionen med klockringning sträcker sig tillbaka till medeltiden, sedan dess har klockklangen kallat kristna i hela världen till gemenskap. Att köpa en klocka var en stor investering för församlingarna, men den var viktig för att samla människorna i en gemenskap kring tidens gång samt till gudstjänst flera gånger i veckan. Ofta skänktes klockorna av rika familjer i socknen och då passade man på att skriva något på klockorna i samband med gjutningen. I Fors kyrka finns tre klockor – storan, mellan, lillan, storklockan är en gåva från släkten Lohe 1697.
Alla tre klockorna är rikt dekorerade med blommor och blad, mellanklockan har dessutom en bild på ärkeängeln Mikael. På den lilla står en vers som säger på ett ungefär: jag för ett ostämt ljud bland mina systrar fick omgjutas för att bönen (läs klangen) kom från munnen och inte hjärtat. Klockstapeln vis S:t Pauli kyrka stor på 12 ben, ett ben för varje apostel.
Alla klockor, i Eskilstuna som i resten av världen, ringer till fest, sorg och vid fara. Kyrkan har med kyrklockorna skapat ett språk, ett uttryck för vad som händer och vid vilka tider.
Helgsmålsringning – varje lördag kl 18:00 ringer det till vila inför helgen.
Gudstjänst – klockorna kallar till gudstjänst, ibland upp till två gånger innan söndagens mässa startar vid varje hel timma. Under onsdagen i veckan innan påsk ska man enligt tradition byta ut järnkläppen i klockan till en träkläpp för att dämpa ljudet. Den enda dagen i samband med gudstjänster som klockorna tystnar är på långfredagen, kyrkans stora sorgedag. Dagen då Jesus dör för oss.
Tacksägelseringning – när varje församlingsmedlem dött, ringer vi i klockan i samband med att vi ber för den och de anhöriga i söndagens högmässa. I Västra Rekarne levde traditionen kvar länge att man vid meddelande om dödsfall ringdes en själaringning i den socknen där den avlidne bodde.
Nyårsringning – vi ringer in det nya året. Vid ”fara å färde” – när något händer i staden som inte är bra. Långt tillbaka användes klockan i Fors kyrka till att visa när det brann i staden. Än idag finns det i Ystad en brandvakt, mer av tradition, som blåser i ett horn att allt är lugnt varje timme. I Uppsala domkyrkas norra torn finns det kvar brandvaktens lägenhet ungefär 90 meter upp. När det brann ringdes det i en klocka och en flagga visade i vilket väderstreck branden var.
Vid stora nationella katastrofer kan kyrkorna markera detta genom att ringa i en stor dov klocka.
I St Ansgars församling har vi sedan 2022-02-25 ringt i någon av församlingens kyrkor för att markera vår vilja till fred i världen, ringningen inleder dagens bön för fred och bön för det ukrainska folket.
Vi fortsätter vår vandring i gudstjänstens olika delar. Det första som händer efter att vi har blivit kallade till gudstjänsten av klockorna är att vi ska samlas. Här handlar det om att samlas i det dubbla kärleksbudet, det som blir gudstjänstens kärna. Detta gestaltas av de tre kristna grundrelationerna: till Gud, till medmänniskan och till oss själva.
Gudstjänsten brukar jag jämföra med en middagsbjudning hemma. Här i samlingen möter vi gästerna. Vi välkomnar, vi möts, pratar, reder i relationer. Kanske ber vi om ursäkt för att vi är sena eller att vi inte har hört av oss på länge, men påtalar glädjen i att vi träffas igen. Du som värden har en väldigt förlåtande inställning eftersom det är du som bjuder in. I mötet stämmer vi av läget och tar nya steg i relationen. På samma sätt är det med högmässan, vi måste riva alla murar för att kunna ta in den så helt och fullt. Vi måste avsätta tiden, platsen och viljan att börja om på nytt. Kärnvärdena blir då att vi möts, hur vi möts och vad vi gör när vi möts. Början, samlingen, handlar om att stärka relationerna till Gud, medmänniskan och mig själv.
Varje tillfälle till gudstjänst ger oss möjlighet att lämna av oss det som har varit. Under århundraden har den bönen varit formulerad på olika sätt, allt från ”Jag fattig syndig människa…”(som fortfarande finns i vår handbok) till det mer inklusiva ”Jesus Kristus, jag kommer till dig i upprättelse…”. Därefter förmedlar prästen förlåtelseorden, de sägs högt och tydligt för alla oss som vill stärka vår relation till Gud, varandra och till oss själva. Gud förlåter allt och alla som ber om förlåtelse vill bli förlåten. Efter det får alla i relation till varandra tacka för att Gud ständigt ger oss en omstart, en ny chans. Utmaningen blir i relation till medmänniskan och mig själv.
Sist i det som kallas för samlingen finns två bönerop, ett Kyrie, Herre förbarma dig, och en lovsång. Kyriet är en bön om läkedom för oss själva och världen. I den bekräftar vi att du och jag är ett med världen. När vi bett om läkedom behöver vi påminnas om det stora påskundret. Det är lovsången till den treenige Guden som genomsyrar allt.
Förlåt – tack – hela mig - tack.
Första delen i en högmässa handlar alltså om att säkerställa relationerna utifrån det dubbla kärleksbudskapet, relationerna till Gud, medmänniskan och oss själva.
Under alla tider har berättelsen
varit central i människors liv,
ett sätt att föra vidare kunskap
tankar och idéer. Det är precis
så även i våra gudstjänster. Ordet
är viktigt för att vi ska kunna
ta del av och förstå vikten av
det som händer och hur vår tro
formar och förändrar oss.
Ända sedan de kristna församlingarnas födelse har man samlats kring berättelser om Jesus, precis som han samlade människor kring sig. I våra gudstjänster finns en del som handlar om ordet, i den delen läser vi tre texter. Texter som är förutbestämda. Det är en gammaltestamentlig text, en episteltext och en evangelietext. Alltså får vi en berättelse från den gamla historien, en tanke kring utmaningar och funderingar i att vara församling och evangeliet syftar till att lyfta upp Jesus som förebild och utmanare i att leva ett liv som människa. När de texterna läses så är tanken att vi ska lyssna. Lyssnandet kan skapa andra dimensioner i våra upplevelser än att vi själva läser.
Efter att vi har läst texterna som är samlade under ett tema varje söndag så följer en predikan. Kanske är det ett av de viktiga momenten i gudstjänsten, tillsammans med måltiden som vi firar senare. Att stanna upp och reflektera över berättelser och upplevelser tillsammans gör att vi där kan utöka vår kunskap om hur vi sätter våra liv i relation till kyrkan och till Guds uppenbarelse i världen.
För mig är orden viktiga att dela tillsammans, människor i församlingen läser texterna för mig och en präst resonerar kring dessa. Det gör att jag kan placera mig själv i den stora händelsen och se vad det får för konsekvenser för mig. Det är i den stunden som berättelsen sätts in i min verklighet och människors erfarenheter från andra tider kan hjälpa mig att hantera min och världens situation idag.