Den motvillige nostalgikern

Kan du som kulturantropolog känna dig begränsad av att din roll ligger under Svenska kyrkan?
– Nej. Ett villkor för anställning inom Svenska kyrkan är förstås att jag har någon form av kristen tro, vad man nu lägger i det. Och det finns säkert de som kan tycka att det unika i den kristna tron relativiseras i och med att jag gör jämförelser med trosföreställningar från Papua Nya Guinea eller nordamerikanska urfolk. Men jag kan inte ta ansvar för det. Jag måste arbeta utifrån hur jag förstår verkligheten och tillvaron och hur jag ser på kyrkans roll i den verkligheten. Här finns inga motsägelser utan det är ett andligt sökande där man närmar sig ett slags centrum i tillvaron som jag kallar för Gud, och det kan man närma sig från olika håll.

I boken med den magnetiska titeln, ”När själen går i exil”, är det vårt sekulariserade västerländska samhälle Mikael Kurkiala begrundar. Och han ser att vårt behov av existentiella samtal och djupare gemenskap förblir obesvarat när våra livs sanningar bara tillåts formuleras av vetenskap och vår tillvaro till största delen handlar om konsumtion. Han skriver:
När vi saknar gemensamma visioner och delade berättelser om livets mål och mening blir marknaden till slut det enda som förenar oss. Våra livsval omvandlas till konsumtionsval. Allt blir varor, till slut även konsumenterna själva. Vi söker något att köpa, men också någon som vill köpa oss. På det sättet förminskas människan. Vi behöver något annat att samlas kring än ett buffébord med varor och tjänster.

Vad är det vi behöver samlas kring menar du?
– Det vi alla har gemensamt – de existentiella frågorna och vår kroppslighet. Sekulariseringen innebär inte att de existentiella frågorna har försvunnit, men de har privatiserats. Tidigare byggdes kyrkan mitt i byn. Det var det man förenades kring, det mest grundläggande mänskliga. Idag har våra stora frågor om livet, de som är universella, blivit det allra mest privata. Det gör oss andligt och religiöst hemlösa och vi tvingas snickra ihop våra egna lösningar. Till vår hjälp att hålla oss uppe har vi skapat en distraktionsindustri som gör det möjligt för oss att fylla nästan varje potentiellt tomrum med liv och ljud. Och de där distraktionerna tror jag möjligen dämpar effekten av att leva liv som saknar djupare mening. Jag tror att det är ett sätt att hantera tomheten helt enkelt. 

Han vill inte sätta sig till doms över andra människors andlighet. Han tycker det är svårt, och fel, att sätta etiketter på den som ”sund” eller ”osund”. För vad är det som säger att det per definition skulle vara bättre att ingå i en kristen tradition än att kryssa sig fram mellan olika former av yogakurser eller meditationer? Men han ser ett problem med att vår andlighet har blivit alltmer individuell.
– Problemet är att det idag finns en väldigt tydlig konsumentförståelse. Det är alltid ”What’s in it for me?” Jag tror att frågan om vad religion ska vara bra för, vad den ska ge mig, den frågeställningen är väldigt typisk för vår tid. Vår kristna traditions portalgestalt korsfästs. Det signalerar inte precis en väg till lycka och framgång. Och idag är vi så långt ifrån tanken på att vi skulle göra något som inte gynnar oss själva utan något som innebär att ta ansvar för något större. Vår moderna konsumentteologi gör att vi har svårt att ta till oss vad religioner har varit – att man uppoffrar och ställer sig själv åt sidan för något annat. 

Mikael Kurkiala gick en omväg in i kristendomen, via lakotafolket – en marginaliserad urbefolkning i South Dakota, USA, som han under flera år regelbundet levde med i sin antropologiska forskning. Fram tills dess hade kyrkan i Österbotten framstått som avlägsen. Den talade inte till honom. Naturen, som alltid varit viktig för honom, tyckte han saknades i kristendomen. I den mån den dök upp så var det i form av palmer och kameler, men inget av getpors, älgar, tranor och den natur som fanns runtomkring honom, så som skapelsen såg ut i hans värld.
Hos lakotafolket såg han en annan relation mellan natur och andlighet. Ändå var det inte så mycket andlig träning han såg sig skolas i, snarare fick han en fysisk påminnelse om vad det innebär att vara människa. Inte minst i de reningsritualer han deltog i, i så kallade sweat-lodges.
– Det är en ritual som innebär att man går tillsammans in i en uppvärmd hydda, som ser ut som en upp- och nervänd korg ungefär, och i och med det så tar man av sig sina yttre identiteter, allt det där vi tror att vi är. Därinne upplever vi alla samma sak, hettan mot kroppen, svetten, bönen.
Vid ett sådant tillfälle deltog en ung man i riten, Mikael Kurkiala beskriver honom som en ”machokille” som innan riten stod utanför och rökte, pratade brudar, bärs och bilar. Väl inne i reningshyddan bröt den unge mannen ihop när det blev hans tur att be och det var tydligt att han bar på stor hjärtesorg. Efter ritualen stod han åter utanför hyddan och rökte, tillbaka i sin machoroll.
– Och jag tänkte wow, i den här oerhört enkla struktur som den här reningshyddan är, kliver man in i ett helt annat rum där man möter en alternativ version av sig själv. 

Efter en tid hemma upplevde Mikael Kurkiala att det fanns ett tomrum inom honom. Ett vakuum. Han längtade efter alternativ, att inte bara vara konsument eller producent.
Idag ser han det som att han hos Lakotafolket hade påbörjat en process som han inte hade intellektuell kontroll över.
– När man har öppnat upp ett sådant rum måste det på något sätt fyllas. Antingen med tomhet och meningslöshet eller med något annat.

Efter den perioden sökte han sig mer till kyrkan. Han beskriver det som en stark vilja att vara religiös. Och i den kristna traditionens liturgi fann han något.
– Att få göra något, att erfara något med mina sinnen och min kropp, en annan smak, en annan tonalitet i de heliga rummen. Det gör något med mig. Jag känner en kraft när jag kommer in i heliga rum. Den sitter i väggarna. Jag tänker på alla människor som investerat så mycket och all den sorg och glädje som runnit ut på golven och väggarna, så mycket som är impregnerat av den här närvaron. Det tycker jag är väldigt berörande. Som ett sätt att länkas ihop med andra människor, också tidigare generationer. Och det har jag aldrig känt i en galleria. Jag tror vi behöver rum i våra liv där vi kan få gestalta oss själva på nya sätt.

Med sekulariseringen har alla rum blivit likadana, menar han. Vetenskapen står för sanningen och det följs av en enspråkighet. Vi talar bara i termer av det mätbara språket, och missar då viktiga dimensioner av livet som det språket inte får fatt i. Han ser det hända också när vi talar om religion.
– När det glider så mycket över att vi mäter människors religiositet i termer av deras försanthållanden – ”Tror du på Gud?” ”Tror du att Jesus är Guds avbild?” – då har vi reducerat religion till en uppsättning av trossatser som vi antingen kan omfatta eller inte. Och då har vi begränsat det så oerhört. När jag deltog i det rituella livet hos lakota så var det aldrig någon som frågade mig vad jag trodde på. Det som förenade oss var inte dogmer eller trosbekännelser utan det var vår kroppslighet, att vi kände hettan på samma sätt och delade samma grundläggande lidande och längtan och förhoppningar. Det är det som förenar oss djupt med varandra. Det religionen kan ge är ett språk för det, ett gemensamt språk för det omätbara.