Förr eller senare dör vi
I oktober föreläser de om sorg och tröst i Eskilstuna – Kent Wisti och Susanne Dahl. Men de båda prästerna är ständigt aktuella och synliga i sociala medier, poddar, sommarprat, bokutgivningar och artiklar. Nyfikna, och lite vassa, öppnar de upp för nya forum för samtal och tro och suddar ut likhetstecknet mellan Svenska kyrkan och Gud.
Vad är väl ett samtal med Kent Wisti och Susanne Dahl? Det kan vara livligt, allvarsamt, stökigt och utforskande. Men det verkar aldrig bli tråkigt. Just när jag tror mig hänga med i resonemanget så är de på väg någon annanstans, till en ny plats. Eller är det samma, fast ur en helt ny vinkel?
Samtalen börjar redan där på lastkajen utanför Magasin 5 i Frihamnen i Stockholm. Där har vi mötts för att få kliva in i Stockholms stadsmuseums lagerlokaler. Därinne står det som kan vara Sveriges mest kända elorgel. En gång tillhörde den Maria Johansson, som under 30 år underhöll och missionerade med sin enmansorkester på Sergels torg. Vi noterar, när vi väl kliver in, att allt finns kvar; en rulle papper, en till bristningsgränsen tummad psalmbok, de välkända skyltarna med texten ”Jag har skrivit boken alldeles själv” och ”Orkar du leva – vågar du dö utan Jesus? Visst man kan hoppa utan fallskärm också”. Ett budskap som är lite väl hårt, tycker Kent Wisti, men så var Sergels torg också en hård miljö där Maria Johansson mötte, såg, utmanade och delade ut smörgåsar till stockholmsbor som sökte något eller någon att hålla sig i.
”En missionär i det offentliga rummet”, säger Kent Wisti och jag föreslår att de har just det gemensamt med Maria – både Kent Wisti och Susanne Dahl. Han är präst i Lund, men hörs i sommarprat, som satiriker på sociala medier och i podd tillsammans med Susanne. Hon är studentpräst i Uppsala och har i radions P1 hörts i både sommarprat och andakter. De är dessutom författare till två böcker som ska bli delar av en svit på fem.Men de har svårt att jämföra sig med Maria.
– Visst är det roligt att nämnas i samma mening. Men hon är en ikon, säger Kent Wisti. Jag känner mig inte värdig att jämföras med en ikon.
Trots det är det många som nog skulle vilja kalla Kent Wisti för ikon. Nästan sjuttiotusen följare på Instagram kommenterar och hyllar de satiriska teckningarna och texterna, som skjuter skarpt åt alla möjliga håll. Humor och svärta som också varit ett återkommande inslag i Dagens Nyheter. När vi ses är han aktuell med en utställning i Stockholms konserthus, och stora vepor med hans namn kantar byggnadens entré. Och även om Kent Wisti aldrig skulle se sig själv som ikon, erkänner han att han är ganska nöjd med att vara ”ett namn”.
– Som liten ville jag gärna bli kändis. Och det är ju roligt att få uppmärksamheten. Men det känns inte alls som jag trodde när jag var ung. Inte så stort. Det är väldigt svårt att se sig själv utifrån på det sättet. Jag är samma person, med eller utan vepor, säger han.
– Dessutom är jag nog känd i en ganska liten värld, den som är kristen, kulturvänster och övre utbildad medelklass.
Den som följer Kent Wisti i samtliga kanaler där han befinner sig – som satiriker, konstnär, präst, poddare och debattör – kan undra hur tiden räcker till, inte minst till att vara präst. Det är många hattar att jonglera och hur går det egentligen med närvaron i prästyrket då?
– Mycket av det jag gör syns, och då kanske det kan uppfattas som att jag gör mycket. Ändå är min arbetsbelastning mindre än den var för några år sedan. Under pandemin var jag mycket i långsamheten. Det gav mersmak, säger han och berättar hur han även nu, när arbetssituationen återgått till det normala, har skapat sig själv mer mellanrumstid genom att skaffa en automatisk gräsklippare och en snabbare kaffemaskin.
Dessutom har han slutat att bry sig om vad folk tycker, och lagt ner en av hattarna – satiren – för att skapa något mer tid för långsamhet. När jag påpekar att jag tyckte mig ha sett ett färskt satiriskt inlägg på Instagram om aborträtten alldeles nyligen säger han att det var tvunget eftersom något borde sägas. Men annars är det nu tid för honom att ”hitta sin plats”, säger han. Kanske, tillägger han sen, har han flera platser som är hans. Lund, där han är stiftsadjunkt, är en av de viktiga. Men efter mötet med Susanne Dahl, som lett till flera gemensamma projekt, tillbringas en hel del tid på tåg mellan hemstaden och Umeå, som är hennes hem.
Och om Kent Wisti funderar på hur han ska skapa mer tid för långsamhet så har han det gemensamt med Susanne Dahl, som fortfarande har barn hemma och vill optimera vardagen som ska innehålla både arbete och en fungerande fritid.
– Det är ju så livet ser ut för väldigt många, och det är utmanande. Jag tänker mycket på tiden, hur fort livet går och hur flyktigt det är. Därför var det också det mitt sommarprat skulle komma att handla om – hur vi kan hantera den här livsstressen där vi ska vara duktiga och prestera mycket även om vi kanske, som jag, har ett långsamt djur inom oss som vill ta det lugnt och bara vara. Vi kommer inte att kunna hejda tempot, men vi behöver fundera på hur vi kan vara i tiden för att inte förlora fotfästet, inte gå sönder, säger hon och Kent fyller i:
– Tidsnöden kan vara farlig. Den skapar utrymme för populismen, vår politiska huvudfiende. När vi inte har tid att sätta oss in i viktiga frågor, tar populismen vid, säger han innan han överlåter ordet tillbaka till Susanne:
– Ja, det hållbara tar tid, men det finns inte mycket utrymme för oss att ta oss den tiden.
När Susanne Dahl talar känns det som att tankarna legat och mognat i henne länge. Både som idéer och i hur de ska formuleras – lätt och vackert, som poesi. Orden verkar komma lätt för dem båda.
– Det är en del av vårt yrke, säger Susanne Dahl.
– Att vara präst handlar mycket om kommunikation. Men det är förstås också ett relationellt arbete. Det bygger mycket på att vara i kontakt med dem man möter. Ett sådant möte handlar om kommunikation på flera plan.
Just nu skriver de båda på den tredje boken i den svit som ska bli fem och som behandlar ämnen som spänner mellan övergivenheten och samhörigheten. Den första, ”Vem såg mig då?”, handlar om sorg och tröstearbete och ligger till grund för den föreläsning som de ska hålla i Eskilstuna i oktober.
– Den boken handlar om den vanmakt man kan känna när tillvaron rasar vid en förlust – av någon nära, av ett jobb, av en relation. Sådana situationer när det minsta man behöver är peppande ord och det mesta man behöver är att bli mött där man är, förklarar Kent Wisti.
Den sista boken, som också redan är skriven, behandlar hållbarhetstanken och samhörigheten med det som omger oss, eller kanske snarare en längtan efter just det, att få jorda sig. Naturen kommer på tal och jag erinrar mig åtskilliga diskussioner jag haft med vänner som handlar om huruvida upplevelsen av naturen kan kallas för andlighet eller inte. Jag ställer frågan.
– Om naturen ger en andlig erfarenhet, då är naturen andlighet, säger Kent Wisti enkelt.
– Människor måste få äga sin andlighet själva. Annars blir den ett övergrepp. Det är vanligt inom kyrkan att vi förklarar människors upplevelser som kristna upplevelser. Men människor måste få avgöra det själva.
Susanne Dahl tillägger att de som arbetar inom kyrkan behöver vara nyfikna på människor och för vad som rör sig i deras liv.
– Det är vår viktigaste roll, att inse att vi inte kan bestämma vart människor ska vara på väg.
Mission, förklarar hon, betyder att vara i rörelse.
– Att missionera är att förändras och det är jag som ska förändras i mötet, inte försöka förändra någon annan.
Men hur skulle ni förklara vad andlighet är?
– Jag skulle säga att andlighet är att vara i kontakt. Relationellt, med känslor och i möten mellan oss, säger Susanne Dahl.
– Ofta upplever vi den i närvaro i de utsatta delarna av tillvaron, fortsätter Kent Wisti.
– I de avgörande skeendena av livet, den totala vanmakten. Det är ofta då vi ser tecken runt oss, då vi blir sårbara och får kontakt med det som är heligt. Det är ett av de steg vi tar mot samhörigheten och det visar sig ofta i sorgeprocessen och i andra utvecklande processer.
Det är som om de kompletterar varandra, de båda prästerna från norr och söder. Att de hittar en plats i mitten, som blir tydlig. När jag inte förstår den enes resonemang, fyller den andra i med en förklaring som gör att det klarnar, och vice versa. En språklig och bildlig samklang som kan upplevas både i deras böcker och i podden de gör tillsammans, ”Kinamockaskogen”. En podd de själva beskriver som ”superkristen, men inte kyrkligt andlig”.
Men Gud dör ju inte. Det finns ju egentligen inget likhetstecken mellan Svenska kyrkan och Gud.
– Precis. Gud blir inte mindre närvarande för att Svenska kyrkan försvinner. Det kommer att finnas andra sammanhang för samtal och tro, lägger Kent Wisti till.
Det kan ju till exempel vara en podd, en bok, ett instagram-konto, eller en elorgel på Sergels torg, tänker jag. Och tycker mig, igen, hitta en likhet mellan gatumissionären Maria Johansson, Kent Wisti och Susanne Dahl.
För som Susanne säger, ”vår viktigaste uppgift är att vara där människor lever sina liv, lyssna och hitta ord om det liv som ges till oss och drabbar oss, bära hopp till varandra och en tillit att våga leva”.
Men Kent Wisti tycker inte att liknelsen mellan dem och Maria håller ändå.
– Möjligen kan likheten vara att vi ger oss in i sammanhangen. Hon gav sig in bland missbrukarna på plattan, och sjöng psalmer. Hon var där människor var, och levde sina liv. Och om människor lever sina liv i poddar och på sociala medier, ja då hade kanske även hon varit där idag. Det kan vara en gemensam nämnare. Det, och att vi skrivit boken alldeles själva.
Yrke: Studentpräst i Umeå, poet, skribent, krönikör i Kyrkans tidning Född: 1974 i Ekenäs, Finland Bor: I Umeå Aktuell: Som medverkande i Sveriges radios morgonandakter. Skriver på den tredje boken i en svit på fem, tillsammans med Kent Wisti, och gör också tillsammans med honom podden ”Kinamockaskogen”.
Yrke: Präst i Svenska kyrkan, Lunds stift, konstnär, satiriker Född: 1971 i Älmhult Bor: I Lund Aktuell: Skriver just nu på den tredje boken i en svit på fem. Gör podden ”Kinamockaskogen”. I båda fallen tillsammans med Susanne Dahl.
