SAKRAMENT
Det finns förtätade ögonblick i livet. Det finns också förtätade ögonblick i kyrkorummet. Det kan vara när någon blir döpt eller när nattvarden delas ut – för då sker något speciellt. Bibeltexter blir lästa som böner. Nuet knyts ihop med vad Jesus en gång sa.
Det som sker i dopet och nattvarden sker därför att Jesus har sagt att det ska ske. Det är mer än ett minne. Det är en verklighet. Vatten, vin och bröd finns ofta med när människor samlas, men här får dessa välkända ting en speciell tydning.
Dop och nattvard är heliga handlingar, de är sakrament. Martin Luther skiljde ut dem från andra heliga handlingar, eftersom dop och nattvard går tillbaka till något som Jesus har sagt, något som är instiftat av honom.
Dessa handlingar består i något konkret materiellt – vatten, bröd och vin – som förbinder handlingen med löften från Jesus. Dessa löften har gemensamt att de talar om att vi kan lita på Guds kärlek, oavsett vad som händer. Gud överger inte.
Redan innan kyrkan etablerade sig var måltiden viktig. I den världsvida kyrkan kallas den för mässan. Då delar vi bröd och vin i en gudstjänst.
Varje vecka, vardag eller söndag, firas olika former av mässor i flera kyrkor. I mässan välsignar prästen brödet och vinet och läser bibelordet som berättar om Jesu måltid med lärjungarna, torsdagen i stilla veckan innan påsk. För dig utgiven säger prästen när brödet delas ut, för dig utgjutet när vinet delas. Brödet är i form av en lite rund oblat, ett osyrat bröd. Vinet ska komma från vinstocken, med eller utan alkohol. Ibland doppar vi brödet i vinet, ibland dricker vi ur bägaren.
Nattvardens gemenskap sträcker sig genom tid och rum, in i evigheten. Vi firar nattvarden med de som levt före, i nuet och med dom som kommer. Altarringen är utformad som en halvcirkel för att berätta att den andra halvan sträcker sig in i evigheten.
När vi tagit emot brödet och vinet sänds vi ut i världen, för att dela måltidens gemenskap med andra. Brödet som dels i mässan uppmanar till att dela brödet på jorden.
DOPET & DU
I dopet finns löftet om att Gud är med alla livets dagar, oavsett vad som händer. Vi behöver inte prestera något eller vara på något speciellt sätt för att bli döpta. Barn, vuxen, eller mittemellan – alla får döpa sig. Guds omsorg gäller alla människor och hela skapelsen, men i dopgudstjänsten blir det särskilt tydligt att löftet gäller den som döps.
Dopet är också en kallelse till att leva ett kristet och medmänskligt liv: ”Allt vad ni vill att människor ska göra för er, det skall ni också göra för dem”, Matteusevangeliet 7:12. Den kärlek vi tar emot i dopet ska vi ge vidare och bli starkare medmänniskor. Vi blir del i den världsvida kyrkan, i en gemenskap över tid och rum.
En gång döpt alltid döpt. Dopet gäller för hela livet. Gud tar inte bort sina löften och sin kallelse. Gud tror och litar på dig.
Hur ofta är det inte så att vi som människor gör fel och misslyckas i relation till oss själva och andra. Vi gör både oss själva och andra besvikna, vi är människor.
Hur ofta är det inte så att vi som människor gör fel och misslyckas i relation till oss själva och andra. Vi gör både oss själva och andra besvikna, vi är människor.
I kyrkan finns ett redskap för att hantera fel och misslyckanden, ett arv från urkyrkan – bikten. Med bikten får vi hjälp att återta vår egen styrka och lämna ifrån oss det vi misslyckats med till den Guden som ständigt bär oss. Utmaningen blir sedan att hantera vårt misslyckande med människor, men i det bär också Gud.
Martin Luther förändrade bikten från ett krav till en möjlighet. En gåva av nåd. I varje gudstjänst, i varje mässa, får vi säga förlåt för det som vi gjort fel mot Gud, oss själva och mot andra människor. Det vi gjort medvetet och det vi gjort omedvetet.
Det finns ingen som direkt kan säga vad som är synd, den uppstår i vår relation och handlingar till de tio buden, Gud lag, som skapades för att vi skulle förstå hur vi kan leva tillsammans. Den lagen som Jesus omformulerade i orden; Du ska älska din nästa som dig själv.
I vår kyrka ber vi om förlåtelse i gudstjänsten, men vi kan även göra det enskilt tillsammans med en präst, det är bikten. Den föregås av ett samtal där man får lyfta det som är tungt och svårt, ett samtal som är under absolut tystnadsplikt och som prästen inte får föra vidare. Det leder sedan till förlåtelse och överlämnande av sig själv och det man vill lägga av.
Befrielse från det som tynger, det dåliga samvetet ger oss kraft och frid att gå vidare in i nya handlingar. Förlåtelsen är kopplad till dopets gemenskap där du får be om förlåtelse sju och sjuttio gånger, ett oändlighetens tal som Jesus uttrycker det.
Förlåtelsen är ett oändligt sakrament (och ett tack kan vi aldrig säga för ofta.)
